Orginalet

Eugenia är en replik av en tidigare jakt med samma namn som byggdes 1879 i Bolax, Hitis. Hon seglade fram till 1951 då hon sjönk vid Remörarna i Hitis där hon låg för ankar. Skepparen var gammal och låg sjuk hemma och kunde inte rädda henne. De följande årtiondena gick isen hårt åt skrovet och en hel del löstagbart togs till vara av sportdykare.

 
Vraket ligger på 4-6 meters djup vid Remörarna, Hitis. Endast några avbrutna spanter sticker upp ur bottengyttjan, kajutan, ratten och relingen är försvunna. (foto: Kaj Enholm, Kustdykare r.f.)

Eugenia nämns i flera böcker, bla i “Vinden bar hem” (Allan Gustafsson 1976). Hon var en typisk åboländsk jakt förutom att hon aldrig hade maskin installerad. “Det kommer aldrig någon motor i Eugenia. Någon ska’ vara sjöman också!” lär hennes skeppare och redare “Storö-Oskar” alias Oskar Gustafsson ha sagt när ingenjörerna i Dalsbruk föreslog att han skulle installera maskin i henne. När hon 1953 togs ur finska sjöfartsstyrelsens skeppsregister blev där endast två segelfartyg kvar: Galeasen Frida från Åland och Skonaren Linden (som det 1990-1993 byggdes en replik av i Mariehamn).


Ankarspelet som det såg ut på 1940-talet, sittande på spelet skepparens dotter. Ankarstocken ligger vågrätt – kring den gick kättingen tre varv och den hivades med hjälp av spakar i ändorna på spelet.

Eugenia byggdes 1879-1880 av Storö-Oskars far Gustaf Andersson under ledning av skeppsbyggmästare A. Grundström. År 1905 genomgick hon en större ombyggnad och det var antagligen då hon byggdes om så att hela bordläggningen var i kravell. Hon förstärktes också eftersom hon “specialiserade” sig på tunga stenlaster. Den största stenen lär ha vägt 13.5 ton. Hon var godkänd för 45 ton last men det hände sig ibland att hon seglade iväg med hela 49.5 ton ombord. Bl.a. fraktade Eugenia sand och sten till bygget av Bengtskärs fyr 1905-1906.

Riggen torde ursprungligen ha varit av hampa men byttes sannolikt kring sekelskiftet ut mot den underhållsfriare vajerriggen. Seglen var ända till slutet av hampa. Hon hade storsegel, stortopp och tre försegel (jagare, klyvare och fock) fast jakterna på denna tid vanligen endast hade två försegel – de tvåmastade galeaserna hade tre försegel.

 
Några av de få bilderna av Eugenia som finns bevarade. Bilden t.v. är sannolikt det enda fotografiet där Eugenia har seglen sträckta.

Eugenia seglade mest inom området Raumo i norr – Mariehamn i väster – Helsingfors i öster. Man tog aldrig barlast utan var mån om att minska segel i tid från den höga riggen. Först bärgades toppseglet, sedan något av förseglena, sedan seglade man med med storen “på smiten”, d v s uthalad på bommen men ej på gaffeln. Utan maskin var man ofta tvungen att kryssa i smala sund. Ankarkättingen var färdigt “samsad” på däcket och inte alltför sällan hände det att man måste låta kättingen  gå då hon inte gick över stag tillräckligt fort. När tillfället gavs samlade man myrstackar ute på holmarna med vilka man “myrade” (tätade) henne. Tydligen var detta inte tillräckligt. En av de intervjuade, Kurt Nykvist från Hangö som seglat med henne 1940- 1943 sade att han pumpat hela Östersjön igenom henne – minst två gånger !

Text: Johan Stenbäck

Källor:

Jan-Erik Börman, Åboländsk Bygdeseglation, 1979
Allan Gustafsson: Artikel i Finlands Sjöfart 1954: Sista seglande jakten dör sotdöden
Allan Gustafsson: Åboländsk bygdesjöfart under segel, Vinden bar hem, 1976
Intervju med Fru Karin Fredriksson, dotter till gamla Eugenias skeppare
Intervju med Styrman, Marinmålare Uno Rosenberg, Wenoxa
Intervju med Kurt Nykvist, Hangö

Mera finns att läsa i boken Eugenia “Någon måste kunna segla också”.