Om oss

Orginalet

Eugenia är en replik av en tidigare jakt med samma namn som byggdes 1879 i Bolax, Hitis. Hon seglade fram till 1951 då hon sjönk vid Remörarna i Hitis där hon låg för ankar. Skepparen var gammal och låg sjuk hemma och kunde inte rädda henne. De följande årtiondena gick isen hårt åt skrovet och en hel del löstagbart togs till vara av sportdykare.

Vraket ligger på 4-6 meters djup vid Remörarna, Hitis. Endast några avbrutna spanter sticker upp ur bottengyttjan, kajutan, ratten och relingen är försvunna.

Eugenia nämns i flera böcker, bla i “Vinden bar hem” (Allan Gustafsson 1976). Hon var en typisk åboländsk jakt förutom att hon aldrig hade maskin installerad. “Det kommer aldrig någon motor i Eugenia. Någon ska’ vara sjöman också!” lär hennes skeppare och redare “Storö-Oskar” alias Oskar Gustafsson ha sagt när ingenjörerna i Dalsbruk föreslog att han skulle installera maskin i henne. När hon 1953 togs ur finska sjöfartsstyrelsens skeppsregister blev där endast två segelfartyg kvar: Galeasen Frida från Åland och Skonaren Linden (som det 1990-1993 byggdes en replik av i Mariehamn).

Ankarspelet som det såg ut på 1940-talet, sittande på spelet skepparens dotter. Ankarstocken ligger vågrätt – kring den gick kättingen tre varv och den hivades med hjälp av spakar i ändorna på spelet.

Eugenia byggdes 1879-1880 av Storö-Oskars far Gustaf Andersson under ledning av skeppsbyggmästare A. Grundström. År 1905 genomgick hon en större ombyggnad och det var antagligen då hon byggdes om så att hela bordläggningen var i kravell. Hon förstärktes också eftersom hon “specialiserade” sig på tunga stenlaster. Den största stenen lär ha vägt 13.5 ton. Hon var godkänd för 45 ton last men det hände sig ibland att hon seglade iväg med hela 49.5 ton ombord. Bl.a. fraktade Eugenia sand och sten till bygget av Bengtskärs fyr 1905-1906.

Riggen torde ursprungligen ha varit av hampa men byttes sannolikt kring sekelskiftet ut mot den underhållsfriare vajerriggen. Seglen var ända till slutet av hampa. Hon hade storsegel, stortopp och tre försegel (jagare, klyvare och fock) fast jakterna på denna tid vanligen endast hade två försegel – de tvåmastade galeaserna hade tre försegel.

Eugenia seglade mest inom området Raumo i norr – Mariehamn i väster – Helsingfors i öster. Man tog aldrig barlast utan var mån om att minska segel i tid från den höga riggen. Först bärgades toppseglet, sedan något av förseglena, sedan seglade man med med storen “på smiten”, d v s uthalad på bommen men ej på gaffeln. Utan maskin var man ofta tvungen att kryssa i smala sund. Ankarkättingen var färdigt “samsad” på däcket och inte alltför sällan hände det att man måste låta kättingen gå då hon inte gick över stag tillräckligt fort. När tillfället gavs samlade man myrstackar ute på holmarna med vilka man “myrade” (tätade) henne. Tydligen var detta inte tillräckligt. En av de intervjuade, Kurt Nykvist från Hangö som seglat med henne 1940- 1943 sade att han pumpat hela Östersjön igenom henne – minst två gånger !

Nybygget

Eugenia-projektet startade i januari 1997. Ett gäng entusiaster kring Sagalunds Museum i Kimito beslöt att föreslå idén för Kimitoöns befolkning. Ett allmänt möte sammankallades på biblioteksvinden i Västanfjärd i februari. Föreningen PRO KIMITOÖ-SKUTAN rf grundades och fick genast 60 medlemmar och budskapet var klart: bygg!

Strategin som lades upp på de första mötena var modig men visade sig senare vara rätt. Bygget påbörjas redan inkommande höst – nu gällde det att skaffa virke, som måste fällas före vårdagjämningen. Ett annat viktigt arbete, att anskaffa finansiering påbörjades likväl och för ändamålet anställdes en verksamhetsledare.

Jan- Erik Enestam, minister och Västanfjärdsbo, lovade ställa upp som Eugenia-projektets beskyddare.

På sommaren 1997 finslipades planerna. Bertil Bonns, känd skut-profil, knöts till projektet som konstruktör. För uppgiften som skeppsbyggmästare hittades en lokal specialist: Erik Österberg, ingenjör med båtbyggarutbildning och över 20 års erfarenhet av träbåtsbyggande!

Den 6 september 1997 sträcktes Eugenias köl, dvs lades på stapelbädden, invid Sagalunds Museum. Därefter började spantbyggnadsskedet som pågick till sommaren 1998. I arbetet deltog förutom skeppsbyggmästaren också timmermannen Igge Scharin och ett tjugotal elever i en arbetskraftsutbildning som ordnades av arbetskraftsmyndigheterna.

Sedan påbörjades bordläggningsarbetet, som leddes av Max Lassén (som byggt bl.a. Jacobstads Wapen) och den svåra konstruktionen av aktern. Hösten 1998 slutfördes bordläggningsarbetet och skutan fick däcksbalkar och så småningom sitt däck.

Den 19 februari flyttades Eugenia närmare havet, till Västanfjärd. Specialtransporten gick bra och Eugenia lades ner på en ny bädd, några meter från vattnet.

På sommaren slutfördes arbetet med skrovet och den 24 juli var det igen dags för en höjdpunkt: sjösättningen. Närmare 4000 personer kantade stränderna kring Lammalaviken i Västanfjärd. Gamla Eugenias sista skeppares dotter Karin Fredriksson, som själv seglat som matros på den ursprungliga Eugenia en sommar i slutet på 30-talet, fick nu i egenskap av gudmor slå sönder champagneflaskan mot förstäven. En timme senare (många tror att byggarna drog ut på tiden med avsikt…) gled hon först majestätiskt, sedan allt snabbare, ner i vattnet. Efteråt blev det en fest utan like.

Vintern 1999-2000 riggades Eugenia. Ett gäng segelsömmare samlades två kvällar i veckan för att sy ihop Eugenias 260 m2 segel.

I riggningsarbetet våren 2000 deltog Allan Palmer från Mariehamn och en stor del av jobbet gjordes på talko. Ett stort arbete gjorde av Tor Sjölund och Tapio Heino, bägge pensionerade sjömän. I olika skeden av byggandet konsulterades även Eyvind Still från Jakobstad.

Maskinerna (2 Sisu-diesel maskiner á 85 hk), axlar och propellrar installerades under sommaren av Svante Stenström.

Den 4 juni 2000, två veckor i förtid, var Eugenia klar. Den första säsongen lyckades också över förväntningarna. Skutan seglade nästan 4000 sjömil och föreningens medlemmar (då redan 290 personer), är stolta och glada över ett lyckat projekt !

Text: Johan Stenbäck

Källor:

Jan-Erik Börman, Åboländsk Bygdeseglation, 1979
Allan Gustafsson: Artikel i Finlands Sjöfart 1954: Sista seglande jakten dör sotdöden
Allan Gustafsson: Åboländsk bygdesjöfart under segel, Vinden bar hem, 1976
Intervju med Fru Karin Fredriksson, dotter till gamla Eugenias skeppare
Intervju med Styrman, Marinmålare Uno Rosenberg, Wenoxa
Intervju med Kurt Nykvist, Hangö

Mera information i boken EUGENIA “Någon måste kunna segla också”